Nordamerikas indianer

Nordamerikas indianer eller Native Americans eller First Nations People som de själva kallar sig.

Mitt första besök hos indianerna var 1995. Sedan dess har det blivit många besök genom åren.
1998 arrangerade jag den första indianresan som var den första i sitt slag.

Det blev starten på Ursprungskällans unika resor i samarbete med de olika indianstammarna.

 

Idag har jag besökt över 50 av Nordamerikas indianer  och det har gjort att jag fått en djup insikt i den indianska kulturen och filosofin. Mest tid har jag varit hos Blackfeet i Montana som är en präriestam och Hopi i Arizona som är en jordbruksstam.

 

Hos Blackfeet har  jag blivit adopterad. Blackfeets andliga ledare George och Molly Kickingwoman
höll en namnceremoni för mig och min son 1997. Mitt indianska namn är Blue Sky Woman. Jonatans namn är Iniskim som betyder helig buffelsten.

Horace Axtail

Horace Axtail Andlig ledare för Nez Perce indianerna ihop med Katrin och Jonatan på slagfältet Bear Paw Montana.

Blackfeet

Darrell Norman Blackfeet reservatet 1996 ihop med Katrin och Jonatan.

Besök gärna Darrell Normans tipicamp och Lodge Pole Gallary

DSC_0456

Katrin och Isabelle tillsammans med Hopi indianen Wil Numkena

Nordamerikas indianer

Katrin ihop med hövdingen hos Walla Walla indianerna.

Nordamerikas indianer består av drygt 500 indianstammar:

Här kan du läsa lite historia om just några jag tillbringat mycket tid hos och där vi stannar till på våra indianresor.

 

 Om HOPI 

Hopi-indianerna, vars namn kommer från deras ord hopitu som betyder “de fredliga”, är kulturellt sätt besläktade med zuni och pueblo stammarna. Hopi folket härstammar från folket som emigrerade till sydvästern 1000 f.Kr. Omkring 700 e.Kr hade hopi indianerna utvecklat en lantbrukarkultur där de framför allt odlade majs, korn, bönor, squash och bomull. Korn var huvudingrediensen i Piki, ett tunt bröd som förekom vid varje måltid. Det kunde ätas slätt eller som kompliment till någon stuvning. Stuvningarna innehöll oftast de grönsaker som stammen odlade, t.ex. squash och bönor. Vilda växter och grönsaker samlades in av kvinnorna. Männen jagade hjortar vars kött var ett välkommet tillskott i vardagen. Dessutom Var hjortskinnen mycket värdefulla. När skörden kommit så långt att den inte längre krävde så stor uppmärksamhet gav sig männen ut för att jaga ökendjuren. Jakt och dödande togs på stort allvar av alla i stammen. Före jakten utförde jägarna offer, böner och rökte den heliga pipan för att rena sig inför jakten.

 

Runt 1100 e.Kr övergav hopi sina Pit-hus och flyttade istället in i typiska rektangulära pueblo-hus. Hopi folket grundade städer i bl.a. Oraibi och Mesa Verde. Hopi städerna var oberoende, självstyrande enheter som leddes av en hövding.
1541 nådde spanjoren Coronado hopi indianernas land. Hans ankomst följdes av en ström spanska utforskare och missionärer. Hopi folket lyckades på ett effektivt sätt hålla stånd mot spanjorerna. 1680 genomförde Pueblo indianerna en revolt mot spanjorerna. Under revolten lyckades hopi folket driva bort spanjorerna för alltid. Hopi lyckades stänga ute alla spanska influenser och de vägrade att bli kristna. Hopi har lyckats hålla kvar vid sin tro och många av sina seder ända till idag.
     Hopi folkets centrala kulturella och religösa aktivitet var Kachina ceremonien. Kachinas var andar associerade till livscirkel, från födsel till död och återfödelse. Andarna levde under jorden från oktober till april och rörde sig bland folket resten av året. Under Kachina ceremonien, som var en pubertets ritual för alla hopi barn, klädde sig männen i komplicerade masker och dräkter för att personifiera en speciell Kachina. Indianerna använde även dockor för att representera Kachinas. Idag är kachina dockor (både antika och nutida) en av de mest eftertraktade konstföremålen tillverkade av Nordamerikas indianer. Alla männen tillhörde en kachina klan och varje klan hade sin egen kiva eller kyrka.
När en hopi pojke och flicka bestämt sig för att gifta sig med varandra (förutsatt att de inte tillhörde samma klan) flyttade flickan hem till pojkens hem i tre dagar. Under den tiden skall hon visa sin hushållsskicklighet för pojkens mor. Under tiden utspelas ett håningskrig mellan pojkens kvinnliga släktingar på faderns och moderns sida. “Kriget” involverade många välmenande skrönor om det unga paret. När de tre dagarna var till ända bad de unga paret till den uppgående solen och blev därmed man och hustru ur stammens ögon. Efter giftemålet flyttade paret till flickans familj. Om ett giftemål inte fungerade hade båda parterna lika rätt att begära skilsmässa.
Under mitten av 1800-talet var det framför allt Navajo indianerna och inte den vite mannen som hotade hopi kulturen. Krigen mellan dessa två stammarna fortsatte i stort sett ett helt århundrade. 1882 tilldelades hopi folket ett reservat, men medlemmarna inom stammen var mycket splittrade när det gällde att godkänna reservatet. Därför dröjde det ända till 1906 tills alla i stammen accepterade reservatet. På grund av att hopi och navajo reservaten till en viss del lappade över varandra så fortsatte krigen mellan de två stammarna en bra bit in på 1900-talet. Gränserna för de båda reservaten har dragits om ett stort antal gånger, senast så sent som på 1970-talet.

Hopi befolkningen på reservatet växte från knappt 5000 under 1900 till 8952 under 1985.

 

 

Om BLACKFEET

 

Blackfeet bestod av att antal understammar, blackfoot proper, piegan blackfoot och blood blackfoot. De är historisktsätt besläcktade med den nomadiska stammen atsina. Blackfoot var typiska prärieindianer som fick i stort sätt alla sina behov tillgodosedda av buffeln. Allt ifrån mat till kläder till hudar till sina tipis.
När Blackfeet först upptäcktes av de vita hade de sitt hemviste på Montanas och Albertas prärie längs klippiga bergen. (som de själva kallade “landets bakben”.) Man tror dock att blackfeet en gång i tiden levt så långt österut som vid de “stora sjöarna”.
På grund av att blackfoot var så beroende av lyckade buffeljakter var de snabba att ta in hästen i sitt liv när den blev tillgänglig under 1700-talet. Snart hade de skaffat sig stora hästhjordar och fick ett välförtjänt ryckte om sig för sin ridkonst. När blackfeet fick tag i eldvapen blev de en av präriens mäktigaste stammar. De attackera de andra stammar och de få vita som vågade sig in på deras land. Med hästar och gevär blev blackfeet herrar på norra prärien, bufflarna var lättare att jaga och andra stammar fruktade dem.

 

1836 bröt en smittkopps epedemi ut bland indianerna, detta ledde till att blackfeets överlägsenhet började avta. 1870 hade stammens folkmängd reducerats med 66%. Den kommersiella jakten på buffel som de vita i allt större utsträckning bedrev gjorde att tillgången på buffel mycket snabbt sjönk. 1883 hade tillgången på buffel sjunkit så lågt att det inte längre fanns tillräckligt för att blackfeet skulle klara sig enbart av buffeln, en svår tid för indianerna började. Under vintern 1883-84 dog över 600 blackfeets i bara Montana, de flesta på grund av svält. Blackfeet indianerna utövade en mycket välutvecklad religion med heliga sammanslutningar och mystik i vilken medicinmän och shamaner, hade en viktig roll. Idag är de flesta blackfeets katoliker, men den traditionella religionen har inte försvunnit. Runt sekelskiftet skildrades och bevarades blackfeet indianernas liv och traditioner genom målningar av flera konstnärer, bland annat av Charles Russell.

 

Idag finns ett par blackfoot reservat i Montana och Alberta, på traditionell blackfoot mark. Blackfeet indianernas huvudstad är Browning i Montana, där även ett stort museum om prärieindianern är placerat. Idag finns ca. 15000 blackfeet indianer (inkl. 900 i Kanada).

Sorry, den här webbplatsen kör inte på Internet Explorer version 7 och nedåt. Vargod att uppgradera till en riktig säker och snabb webbläsare. Vet du inte vad en webbläsare är? läs då här: http://www.whatbrowser.org/intl/sv/